Att genomföra flytten inser jag kommer att bli en ordentlig känsloresa.

Jag behöver flytten, min familj behöver flytten. Jag står just nu inför ett vägskäl, låta mej dras ner av alla känslor eller göra något för att motverka det. Jag vet att risken är stor att jag dras ner nu i ett enormt känslohav.. det får liksom inte hända igen.. Orkar inte simma igen...

http://zebbeskamp.blogspot.com/2009/03/jag-vagar-inte-byta-grepp-annu.html

Imorse efter att barnen gått till skolan, så stod jag i hallen.. kikade mot ytterdörren, vilket också Frille såg och började vifta på svansen..., sen kikade jag mot den otroligt lockande sängen.. Men efter lite påtryckningar ifrån en nyvunnen vän, så skickade jag ett mess till en annan vän och frågade " promenad??" JAAA fick jag till svar och fem minuter senare så gick vi en promenad på en timme. Helt slut var jag.. Men promenaden gav mej nåt både fysiskt och psykiskt. Även en annan kär vän skickade sms under tiden jag gick på promenad och hejjade på.

Ja, vänner behövs och återigen kommer mitt dåliga samvete för att jag inte hinner vara en lika bra vän som mina vänner är just nu... suck..

Zebbe vaknade på gott humör. Skönt.. när han mår bra sprider han energi till mej och jag orkar göra saker för mej själv. Härligt.

// Mia, Zebbes mamma

 

Ingegerd

31 maj 2011 10:55

Jag kan ana dina känslor inför flytt och allt som hör till, men jag tror att du kommer att känna att du har vuxit av det hela när det är över och du fått det hela litet på distans! Invänta den där "distansen" så kommer det att kännas bättre!
Goda vänner är guld värda! Som håller en uppe!
Kram!

http://vildaochtama.wordpress.com

 

Mia

1 juni 2011 00:21

En annan gång så är du den där vännen som ger det dina vänner ger dig just nu.. :-)

Många kramar
Mia

http://nattmia.blogspot.com

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jäkligt dåligt med uppdateringar här har jag märkt. Men saker har hänt under dessa tre månader och jag har prioriterat det. Vad har hänt sen sist då? Otroligt mycket och allt får inte plats i ett inlägg. Behovet av att få skriva har åter väckts t...

Jag fick drömjobbet för ett tag sedan. En fast anställning på sjukhuset. Jag var så lycklig. Äntligen skulle jag göra det alla sagt åt mej genom åren. Bara för att Zebbe har en sjukdom så måste du leva på med ditt egna liv. Jag är utåt sett en jä...

Året började med att lära oss nya andningshjälpmedel. Straxt innan julen förra året så fick Zebbe både ångmaskin och hostmaskin. Under ett besök på barnavdelningen på sjukhuset så bröt Zebbe ihop totalt. Hans underbara sjuksköterska gick in till ...

Snart har ytterligare ett år gått på vår resa. I jan är det 9 år sedan jag fick reda på att Zebbe hade duchennes muskeldystrofi. Just där och då trodde jag aldrig att jag skulle få något som skulle kunna kallas ett normalt liv. Jag var helt i...

Jag sitter nu i ett mörkt rum och nattar Zebbes yngsta lillebror. Känslorna börjar komma. Vad hände idag? Varför? Vad gjorde de? Varför reagerade jag som jag gjorde? Frågorna blir många när dagen man bävat för, tillslut är över och allt gick br...